idag vill jag bara gråta....tycker inte att det är roligt längre :'(
Oscars ord som han upprepade med svagare och svagare röst innan halsen svällde igen helt i fredags klingar i mitt huvud
- Vad är det som händer, mamma? Vad är det som händer?
Då fick vi gå ut och det var fullt pådrag. Nu kommer händelsen ikapp mig, tre dagar senare.
Troligen om vi har tur dras tuben i morgon, men jag vet inte, han är jätte svullen om hals och hela skuldran och överarmen.
Man har också diskutterat hemtransport i respirator. Ja, alltså inte till Hagabergsvägen då utan till intensiven i Uppsala ;-)
Blotta tanken på att skolan börjar idag och Oscar inte kommer att kunna börja på många veckor gör mig ledsen.
Sedan början man såklart längte hem till Oliwer och Izabell och lite till tvätthögen faktiskt :-D
Nä, för här nere orkar jag inte vara nån mer......
14 kommentarer:
Vad jobbigt att läsa Men jag tror att allt kommer att vända snart Kram på er // Ulrika
det kanske skulle vara skönt att vara på hemma plan, det är ju annat att fördriva tiden när man är hemma och inte i en mer eller mindre okänd stad. tänker på er..
Usch.. Vi är kvar i Uppsala, men Anders skulle konferera med dem i Göteborg så utredningen kan dra igång. Vi missar väl lagom varandra. När ni kommer till Uppsala så kanske vi far till Götet..
Just nu väntar vi på besked.
men det vore väl trist, några dagar på samma ort är vi väl värda, eller hur gunsan?
Jag förstår att det måste vara jätte jobbigt för er, alla funderingar och all oro som gnagger där inne...... det är tufft! Det är er älskade lilla prins som ligger där och man vet ju som förälder att inget är viktigare en barnen och att vara så maktlös tär oerhört mycket.
Man måste också få ut alla känslor och tillåta sig själv att vara ledsen, det är ett sätt att bearbeta allt man går igenom.
Gråt det stärker!
Många många kramar från mig!
Evelina
Det är helt okej att vara ledsen. Kram.
å nej. Oliwer o Izabell måste vara väldigt oroliga de oxå...
Kramar
Tiden hinner ikapp en och då kommer de negativa känslorna. Första dagarna var hektiska, otäcka, oroliga, men nu är det rätt lugnt även om det inte är helt oroligt. Då blir man ledsen, tänker framåt, tänker på vad man har gått igenom. Och det känns ändlöst. Vi hade också en sådan period med Mimi vid hennes sista operation. Alla andra blev bra och fick åka hem, det var bara vi och sofforna kvar på avdelningen, kändes det som. Personalen var också oroliga, eftersom Mimi inte återhämtade sig som de hade tänkt. Men det vände till slut, och det kommer det att göra för Oscar också.
Jag förstår att du längtar till Oliwer och Izabell, det är det svår när man åker iväg så där. Kan ni koppla upp er och skypa eller köra webcam?
Kram
Pia
Helt förståeligt med dessa känslor som kommer ikapp förr eller senare. Det viktigaste är nog att man låter det komma och tar det för vad det är. Försök att inte vara så himla "duktig" hela tiden, du är inte mer än människa.
Förstår att du längtar efter Oliwer och Izabelle, finns det möjlighet för dem att få komma ner också?
Kan bara skicka massor av styrkekramar och tankar till er!
Kram J.
Det är precis som Pia säger "vi och sofforna" till och med gubben i respen breve är borta (bra eller dåligt vet jag inte) han är inte kvar på NIVA i alla fall.
Förh. får vi på nåt sätt komma till UAS under veckan.
kram
Man är faktiskt inte mer än en människa.Och vi styrs utav våra känslor. Man måste få gråta/ vara ledsen.I den situation som ni befinner er i, är det så det kan bli. Det är ju faktiskt så man orkar vidare. Klart att ni längtar till Oliwer och Izabell. Men fortare än du kanske tror så ses ni. Du vet att de har de bra, men längtar förståss efter er alla.
Ta vara på er!
Styrkekramar med energi i
Kattis
Ja som du såg på Facebook så flygs vi ner från Uppsala till Göteborg i morgon..
Idag när jag var hem som snabbast för att packa och fixa logistik kring Philip efter att Anders meddelat att det blir Göteborg så blev det jobbigt. Philip gjorde allt för att bita ihop när jag skulle krama honom hejdå, men jag såg tårarna på hans kind. Då grät jag faktiskt en skvätt i bilen. På sätt o vis så tror jag det känns jobbigare för honom för han är inte delaktig.
Syskon reagerar så olika. Mimi har två äldre bröder som är 7 resp 8 år äldre än hon. Den äldste var alltid lugn, frågade inte så mycket, accepterade det mesta utan kommentarer. Nummer två fick raseriutbrott, frågade tusen saker om döden som man helst inte ville höra när man hade ett jättesjukt litet barn som man gjorde allt för att få att överleva. Vi var flera gånger i Lund och de kunde inte följa med p g a skola, det var så jobbigt!
Gunnsan, jag känner dej inte, men jag önskar er lyckat till i Gbg, läste lite på din blogg vad som hade hänt. Hoppas de hittar orsaken till din dotters hjärtstopp. Och att det går att ordna. Hanna, skönt om ni får komma hem till Uppsala, eller hur?
Ja den lilla är ju uppvuxen med att vi ligger inne då och då, och är allmänt mer annpassningsbar, den stora får utbrott. Så dom är olika.
Jo, Uppsala vore skönt. Då kan vi dela på oss lite.
Skicka en kommentar